For english version, click the flag

Clan Of Xymox, ett av dom största goth banden som fortfarande existerar, har för ett par månader sedan släppt sitt senaste album "Farewell", ett album som både jag och bandets frontman Ronny Moorings verkar ha liknande åsikter om. Jag fick kontakt med honom och lät honom själv presentera albumet samt berätta lite om bandet i allmänhet.


Kan du börja med att presentera dig själv för de läsare som kanske ännu inte har hört om Clan Of Xymox?
Ronny - Jag tänker lägga fram skivbolaget biografi här, det är den kortaste introduktionen:
Grundades i Amsterdam 1984 och Clan Of Xymox blev en av stöttepelarna för skivbolaget 4AD. Tillsammans med bolagskompanioner som t.ex. Cocteau Twins och Dead Can Dance så blev Clan's mörka electro-gotiska grepp om musiken snabbt till en måttstock som alla band som följde mättes med. Före deras 4AD dagar så utgav Clan Of Xymox "Subsequent Pleasures" genom deras eget skivbolag i 500 vinyl kopior. Deras s/t debut, som släpptes 1985 genom 4AD, hade höjdpunkterna "A Day" och "Stranger" som blev till clubklassiker. 1987 medverkade bandet på 4AD's populära "Lonley As An Eyesore" kompilation med låten "Muscoviet Musquito", samt utgav deras mörkare uppföljare, "Medusa" och 12 tummaren "A Million Things".
1988 böt Clan Of Xymox bolag, flyttade till Wing, ett dotterbolag till PolyGram och förkortade deras namn till Xymox. De modifierade deras sound för att locka en större publik, deras debut för Wing, "Twist Of Shadows", överskred 300 000 sålda kopior. På albumet följde tre mycket framgångsrika 12 tummare, "Obsession", "Imagination" och "Blind Hearts". "Phoenix" kom två år senare, men utan samma inflytande som de tre tidigare albumen.
Efter att bandet lämnat Wing i början av 90-talet, så blev Xymox det enda bandet som signerade med det självständiga bolaget Zok Records. The utgav fyra skivor, främst inom dans genren, "Metamorphosis", "Headclouds", en remix CD och de återutgav "Subsequent Pleasures".
1997 återtog bandet sitt ursprungliga namn, Clan Of Xymox, och började arbeta med att återfå sitt ursprungliga sound och ära. "Hidden Faces", producerat av Dave Allen (från Sisters fame) och John Rivers (från Love and Rockets note), sound närmade sig 4AD dagarna, och även fast det inte riktigt återfick kraften av deras första sound, så var det utan tvekan det bästa arbete de gjort sedan "Medusa". Utgivningen följdes av ett antal amerikanska och europeiska spelningar, vilka omfattade även Zillo och Leipzig festivalerna i Tyskland, där bandet fungerade som en av huvudartisterna. I samband med dessa fängslande live spelningar så släppte Pandemonium Records två singlar, "Out Of The Rain" och "This World", vilka klättrade upp till top 10 på tyska independent listor.
1999 skrev Clan Of Xymox kontrakt med Metropolis Records och utgav "Creatures" till en publik som hade väntat på den sanna uppföljaren till det s/t albumet från 1985 i 14 år. "Creatures" fångar inte bara soundet från deras otroliga debut (som även återutgavs 1999 tillsammans med "Medusa"), men även ingjuter det med den mörka rock och gotiska gitarr stilen från mästerliga band som t.ex. Andrew Eldritch's Sisters Of Mercy.
År 2000 markerade ett första för Clan Of Xymox. Efter tusentals önskemål från fans för ett live album, släppte Clan Of Xymox "Live", en debbelskiva som innehöll 19 låtar och två QuickTime videor. Alla dessa låtar blev inspelade under deras Central- och Sydamerikanska turné år 1999 och albumet kan nästan ses som en "best of". En återutgivning av den allt mer svåråtkomliga EP:n "Subsequent Pleasures" som innehöll många okända före-4AD demon och även en ny singel, "Liberty", följde. Det andra studioalbumet på Metropolis av Clan Of Xymox var "Notes From The Underground" som släpptes 2001. Albumet kombinerade oförglömliga men ändå atmosfäriska synth slingor med mörka rytmer, kraftfulla beats och livliga gitarrknäppanden för att frambringa en skiva baserad på vånda och kval orsakad av att man har blivit avskild från samhället. En dubbel remix skiva släpptes ett år senare med titeln "Remixes From The Underground", som innehöll remix talangerna Front 242, Beborn Beton, Iris, Assemblage23 och många fler. Clan Of Xymox spenderade de två åren efter "Notes From The Underground" med att arbeta med deras nästa album "Farewell". Albumet är det senaste i Clan Of Xymox arv, 2003 albumet frambringar clubvänliga sånger som sitter bekvämt tillsammans med känslofyllda atmosfäriska låtar som skapar en hybrid som endast avlägset kan beskrivas som Dark Goth Electro. Grundtemat som "Farewell" följer handlar om att lämna allt bakom sig och att gå sin väg, vilket kan uppvisas genom texterna som berättar sorgliga och bittra berättelser om kärlek och förhållanden.
I mitten av 80-talet hjälpte Clan Of Xymox till att definiera den första början av electro-goth rörelsen. Nu definierar de dessutom dess framtid.

Ert senaste album "Farewell" har nu varit ute på marknaden ett par månader, hur har reaktionerna varit på albumet och är du nöjd med hur albumet slutligen blev?
Ronny - Väldigt bra, över förväntningarna faktiskt. Hittills har vi endast haft strålande recensioner så jag är rätt så omtumlad av alla snälla ord från recensenterna och fansen. Vi nådde plats nummer 1 på de tyska DAC listorna och hittills nummer 2 på World Wide DJ listan (Native 25), så det verkar som om alla är nöjda med utgivningen av "Farewell". Vi har redan spelat fem låtar av det nya materialet live och jag märkte att människorna redan kan texterna, så allt sker snabbt :)

Jag har förstått att texterna på albumet handlar till största delen om avsked och uppbrytningar mellan människor. Kan du berätta lite mer om texterna och var du får din inspiration till dem?
Ronny - Farewell: "All these helpless fallen angels,
Evading commonplace,
Dreading a thousand nameless evils
In the dark shimmering rays,
The one with all the intuition,
Knows now there's nothing gained,
This cycle needs no repetition,
I simply move away,
Farewell affectionate brothers,
You won't see me again,
You won't hear me again"

I själva verket skrev jag denna då jag var led på allt, full av tvivel på mig själv, avskydde mig själv, cynisk om min framtid, helt enkelt på ett självdestruktivt humör med viljan att sluta med allt och stoppa allt jag höll på med. Detta är en form av självterapi, jag kände mig mycket bättre efteråt då jag spelade in sången :) De kärleksfulla bröderna är alla de lika sinnade människorna, de människor som har stöttat mig under mitt liv, de som jag bryr mig om. För mig så är det befriande att lämna saker bakom sig, om det sker av fri vilja givetvis. Du kan tänka dig att då du inte längre vill spendera din tid eller ditt liv med en sak eller en person, så skulle det vara rätt så befriande när du verkligen tar steget. Det skulle skapa en helt ny inställning och chanser i livet (beroende på hur mycket tid du skulle ha spenderat med personen) och en chans att lära av de misstag gjorda i det förgångna.
Många människor är rädda för att ändra något i deras liv och vill hänga kvar vid sina rutiner och sätt att leva vecka in och vecka ut. För mig så är lämna saker bakom sig nästan som en nödvändig psykologisk vårstädning, vilket även innefattar att lämna materiella saker bakom sig.
Jag lärde mig denna läxa då jag bodde i Nijmegen i en vacker byggnad, men det tog inte länge förrän det brann ner och nästan förstörde alla mina ägodelar (lyckligtvis hade jag mina fotografier hos mina föräldrar). Då jag hittade mig ett nytt ställe att bo på kände jag mig mycket mer fri eftersom jag inte var tvungen att släpa med mig mina personliga ägodelar, samt att jag inte längre behövde oroa mig över mina personliga saker då jag reste bort för längre perioder. För en lång tid har jag till en viss må hållit kvar denna attityd, men jag måste erkänna att jag har byggt upp en rätt så stor samling av personliga saker igen, med följden att jag åter igen oroar mig för dem då jag periodvis reser bort. Detta är svårigheterna i livet, folk samlar på sig så mycket under deras liv, men gör sig aldrig av med något.
Känslan när två människor skiljs åt är en av de starkaste känslorna och en av de mest upprörande erfarenheterna, speciellt om den ena inte vill att den andra ska försvinna från dess liv. Ett stort drama är ofta resultatet då någon lämnar någon annan och det är för mig en stor inspirationskälla. Det finns så många människor och lika många olika sätt att hantera känslan av förlust.
Givetvis har detta hänt åt mig också i det förflutna, så jag vet känslan och jag vet hur den kan få dig att må för en lång tid framöver.
För mig är mänskligt drama en omfattande källa att bli inspirerad av. Människorna runt omkring mig har inspirerat till många texter, då de har brutit upp med deras älskade eller ha velat göra det samt vänner med dåligt självförtroende. Kort sagt, människor har generellt hela tiden problem, så det är en omfattande inspirationskälla. Självklart ser jag även in i mig själv och vad som sker i mitt liv, men jag har funnit att texterna jag skriver från en personligt perspektiv handlade om att sakna någon i stora drag.

Albumets omslagsbild är även rätt så intressant. Min egen tolkning av bilden är den att klockan som omsluter paret av älskare eller vänner, visar den tid som är kvar för paret att ännu vara tillsammans, innan det är dags att säga farväl. Är min tolkning på något sätt lika den betydelse du hade tänkt dig då du beslöt hur albumets omslagsbild ska se ut? Om inte, vad har då bilden för mening eller betydelse?
Ronny - På ett sätt borde du fråga Mojca eftersom det var hon som gjorde omslaget. Givetvis ska jag låta henne förklara.

Mojca - Du är nära, men för mig har det inget att göra med älskare, det är endast en metafor för tiden som tickar iväg i våra liv och om att säga adjö till människor som kommer och går under ens liv. Och ibland är det också bara en tidsfråga innan du går ifrån någon eller något utan att någonsin se bakåt.
Den största vikten lägger jag dock vid att försöka tolka den känsla albumtiteln och titellåten skapar (och jag hoppas att jag lyckats med det), så för att till fullo förstå omslagsbilden så måste du höra låten "Farewell".


Var spelade ni in albumet och varför valde du just den platsen för inspelningen? Berätta gärna lite om inspelningssessionerna.
Ronny - Jag äger min egen studio, så jag gör alla inspelningar och mixningar i min egen studio som bär namnet "The Torture Chamber". Det var helt enkelt enklare eftersom jag har studion här hemma och kärnan är två kraftiga datorer. Jag använder två Mac G4 för att skapa musik med programmet LogicPlatinum 6, vilket är strålande för skrivande, inspelande och mixande av musik. Tack vare dessa utvecklingar så behöver man inte längre åka iväg till någon studio någonstans och spela in och mixa albumet under ett par veckors tid. Det sätt som jag nu arbetar på är att jag går in i "The Torture Chamber" då jag har lust för det, så det finns ingen press om man jämför med att man är tvungen att spela in allt under ett par veckors tid i en studio som sköts om av personer du inte känner (så bra). Detta sätt föredrar jag, men då vi spelade in dom äldre albumen så hade jag ingen annan möjlighet än att gå till andra studior, så jag är glad att de dagarna är förbi.

Du har nyligen varit på en turné i Sydamerika, gick det som planerat och är du nöjd med turnén? Vad tycker du är den största skillnaden mellan Sydamerikanska fans och Europeiska fans?
Ronny - Nej, det gick inte alls som planerat. Det skulle inte ha gått att planera det vi upplevde under denna turné. Det var en av höjdpunkterna under min karriär så här långt. Allt var perfekt! Jag vill tacka marknadsförarna som ville att allt skulle vara perfekt och det lyckades de verkligen med. Vid flygplatsen i Peru väntade hundratals fans på oss och vi hade ingen aning om vad som höll på att hända! Det var som om vi var Rolling Stone's eller något, kameror blixtrade, "xymox! xymox!" ropades, våra namn ropades, folk som försökte ge oss presenter, säkerhetspersonalen och polisen försökte hålla tillbaka alla! Det var en galen start på turnén, en minut i Peru och redan scener som denna.
Publiken i Peru, Chile och Argentina var absolut strålande, de sjöng med, i Argentina "fotbolls-mässade" de t.o.m. alla melodier. Tusentals människor var med på konserterna, i ett ord: hisnande.
Vi hade tid att se och lära oss nya saker i varje land, så för mig var det tre välspenderade veckor.

Jag läste på er hemsida att ni även besökte Machu Picchu under er SA turné och att detta besök kan komma att inkluderas på en kommande video. Finns det några konkreta planer för detta eller är det bara "kanske" med ett stort K?
Ronny - Jo, jag har så mycket material, även live material, så det skulle vara galenskap att inte göra något med det. Jag måste bara hitta tid att sätta mig ner och börja redigera materialet och ge det ett intressant format. Så svaret är ja, men tidsmässigt så kan jag inte säga något. Jag känner mig redan lite överansträngd…

Efter att ha spelat i samma band under 19 år, hur håller du dig motiverad till att fortsätta skapa musik?
Ronny - Just p.g.a. turnéer som jag berättade om, de är sådana upplevelser som du aldrig kommer att få i ditt liv om du inte gör musik. För mig är skapandet av musik inte ett måste, utan något jag måste göra. Utan det skulle jag inte ha ett lämpligt utlopp för mina känslor, jag behöver musik lika mycket som andra människor behöver öl på en lördagskväll.
Skrivprocessen är aldrig en medveten sak för mig, jag vet att jag sparar upp många känslor som jag måste skriva om förr eller senare, så varje album är en reflektion över en viss period av mig. Ofta blir jag inspirerad av ett enskilt ljud vilket utlöser min fantasi och får mig att visualisera en form av "sound scape (ljudskap)" och en riktning som jag kan bygga mot med andra ljud. Genast då någon form av ordning skapas i ljud collaget så kommer det att diktera sig någon form av riktning. Kanske passar ett par ord in på några ackord strukturer, så att jag får en aning om vad jag vill skriva om och vilka ord som är lämpade för att matcha den skapade atmosfären, vilket på ett sätt utlöser min emotionella värld. Texterna handlar till största delen om det jag upplever eller det vad jag sett omkring mig och givetvis så har du mycket att skriva om då du tänker på allt du upplevt.
Jag gör på detta sätt med varje låt, så det som händer är helt enkelt att under ett år av skrivande så blir det som om det finns fyra årstider och känslor inom mitt personliga jag som blir översatta till ord och musik. Jag sätter mig aldrig och börjar skriva om jag inte känner mig inspirerad eller viljan att söka efter intressanta småsaker. I det förgångna har jag givetvis försökt skriva p.g.a. en dead-line eller liknande, men det fungerar inte för mig, jag försenar hellre än tvingar mig själv. För mig måste musiken komma från hjärtat och det går helt enkelt inte att befalla sig själv till att vara kreativ, man måste känna sig kreativ annars kommer inget värdefullt ut av det. Det är i praktiken omöjligt att förutspå inspiration. Det enda du kan göra för att "ladda dig själv upp" är att uppleva nya saker i ditt liv, tala med människor och allmänt läsa mycket, så att du utlöser din fantasi på alla fronter. Hittills har jag inte haft några problem med att skriva om olika sorters ämnen. Musiken kommer alltid automatiskt, jag behöver inte mycket för att komma i gång. Oftast börjar jag med ett intro som får mig i rätt sinnesstämning.

Eftersom du har varit en del av den alternativa musikscenen så länge, så vad har du för tankar om dagens scen och om du skulle jämföra den med hur det var för, låt oss säga, 10 år sedan?
Ronny - 10 år sedan var tidigt 90-tal och hela scenen var inne i en kris, i stort sett icke-existerande. I slutet av 90-talet blev det dock igen bättre. Jag gillar mer scenen idag, det verkar som om människorna är mer medvetna om musiken. Det finns otroliga mängder spännande band där ute och det fortsätter att komma nya band med spännande koncept, så för mig finns det endast en väg och det är framåt.
Generellt så är "Gothic" scenen den enda scen som jag trivs i eftersom för mig så är finns det inga andra alternativa scener kvar. Allt annat är nu kommersiellt och jag kan inte relatera till all den snabbmats kultur som finns i mainstream musiken som är för mig total idioti.
Så, i Gothic scenen, vilket jag anser även omfattar Electro/Industrial/Dark Wave/EBM och allt annat liknande. Inom dessa stilar spelar de flest band så att en mängd av människor automatiskt klär sig olika. Jag tycker att scenen tar fram det bästa inom människorna, eftersom när folk går till en fest gör de sitt bästa, klär sig fint och är en njutning för ögat. Sättet som människorna klär sig och kunskapen om att det är olikt från det normala gör de flesta till starka individer.
Det är svårt att säga vad som kommer att ske med scenen som den nu är. Just nu ser jag dock en rörelse mot att Gothic kommer att en comeback och att folk håller på att tröttna på de många dansgolvs orienterade band och inte minst all den skit som man får på musik kanaler som MTV med deras upphöjande av R&B, vilket gör mig fysiskt sjuk. För många människor är Gothic evenemang det enda alternativa och jag ser det över hela världen att det ökar i antal.
Nu med den nuvarande världen i tumult och på väg mot en konjunkturnedgång så verkar det vara en god grogrund för den gotiska kulturen. Något liknande hände i början av 80-talet och scenen höll då verkligen på att bli större och större, så tänjningsmärkerna håller verkligen på att försvinna. Förra året kom det många strålande skivsläpp så jag har verkligen tro på scenen som den är nu.

Om du skulle välja en händelse som skulle representera Clan Of Xymox hela existens, vilken händelse skulle det vara?
Ronny - Utgivningen av "Farewell" :) Hittills tycker jag att Clan Of Xymox har gått på en tunn linje mellan nyskapande och stil, så att inte våra fans ska bli alienerade. Givetvis så tycker jag då och då att det finns plats för åtminstone en låt som tar det hela lite länge, men generellt så tycker jag att ändringar ska ske gradvis… Jag tycker att Clan Of Xymox sound konstant utvecklas, följer med tiderna, försöker att ta de bästa elementen och kombinera nya sound och tekniker med det typiska Clan Of Xymox soundet.

Musiken måste ta upp en hel del av din tid, så känner du att det kan vara svårt att kombinera vardagslivet med att vara medlem i ett så stort band som Clan Of Xymox är. Har du något speciellt sätt att hantera den stress som kan uppstå?
Ronny - Tja, vardagslivet ÄR Clan Of Xymox för mig, jag vaknar upp med bandet och går och lägger mig med det. Normalt blir jag inte stressad över saker, förutom kanske att vara orolig för att missa ett flyg eller liknande (åtminstone så har de andra bandmedlemmarna upptäckt en ökad vaksamhet hos mig på flygfält :)) Om jag skulle känna mig utbränd eller något liknande så skulle jag resa bort, söka lugn och ro och försöka slappna av för ett par dagar.

Vad är dina planer rörande Clan Of Xymox framtid? När kan vi vänta oss något nytt material och är en turné i Europa planerad nu efter att ni turnerat i Sydamerika?
Ronny - Det kan låta konstigt för dig, men jag planerar inte så mycket, jag tar bara saker som dom kommer. Jag vet att jag tycker om att turnera, så jag väntar bara på att promoters ska kontakta mig, och jag tycker om att skriva musik så då jag känner för det så skriver jag musik. Det är inte den bästa karriärplaneringen, men det är så här som jag gillar det mest.

Och slutligen, en klassisk fråga. Varför korsade kycklingen vägen?
Ronny -
1. Den ville veta den äkta betydelsen av "Farewell".
2. Den vill hellre bli serverad som "väg-dödad".
3. Den spelar "who's chicken?"
4. Den lämnade åtminstone sitt huvud på bondens gård
5. Vem var den första att korsa, vägen eller kycklingen?
6. Den tog självmord
7. Den ville vara en hård kyckling
8. Tillräckligt?

Tack för intervjun.

Intervju av Janne

 

English version

Clan Of Xymox, one of the bigger gothic bands that still exist, has a couple of moths ago released their latest album "Farewell", an album that both me and the bands front man Ronny Moorings seem to have similar opinions about. I got in contact with him and let him present the album himself and tell some more about the band.


Could you begin with presenting yourself to the readers that still might not have heard about Clan Of Xymox?
Ronny - I will just put our labels bio here, that's the shortest introduction:
Formed in Amsterdam in 1984, Clan of Xymox became one of the mainstays of the 4AD label. Along with labelmates such as Cocteau Twins and Dead Can Dance the Clan's dark electro-gothic approach to music quickly became the benchmark by which
all other bands to follow were judged. Prior to their 4AD days, Clan of Xymox released "Subsequent Pleasures" on their own label in a limited run of 500 vinyl copies. Their self titled debut, released in 1985 on 4AD, was highlighted by the club classics "A Day" and "Stranger". In 1987, the band was included on 4AD's popular "Lonely As An Eyesore" compilation with "Muscoviet Musquito", as well as releasing their darker follow-up CD, "Medusa" and the 12 inch "A Million Things".
In 1988, Clan of Xymox changed labels, moving to Wing, a subsidiary of PolyGram, and shortened their name to Xymox. Modifying their sound to appeal to a larger audience, their 1989 debut record for Wing, "Twist of Shadow", sold in excess of 300,000 copies. Following up the album was three extremely successful 12 inches: "Obsession", "Imagination", and "Blind Hearts". "Phoenix" followed two years later, but without the same clout as their three predecessor albums.
After leaving Wing in the early nineties, Xymox became the sole signing to the independent label, Zok Records. They released four recordings, primarily in the dance genre: "Metamorphosis", "Headclouds", one remix CD, and they re-released "Subsequent Pleasures".
In 1997, the band reclaimed their original name, Clan of Xymox, and began the work of reclaiming their original sound and glory. "Hidden Faces", produced by Dave Allen (of Sisters fame) and John Rivers (of Love and Rockets note) hearkened back to the
4AD years, and although it did not completely regain the power of their initial sound, it was clearly the best work they had done since "Medusa". This release was followed by a number of American and European dates, including co-headlining the Zillo and Leipzig festivals in Germany. In relation to these intriguing live shows, Pandemonium Records released two singles "Out of the Rain" and "This World" which rose to the top 10 in
the German Independent Charts.
In 1999, Clan of Xymox signed on with Metropolis Records, and delivered "Creatures" to a public that had been waiting for the true follow-up to 1985's "Clan of Xymox" album for 14 years. "Creatures" not only captures the sound of their amazing debut (which has also been reissued in 1999 along with "Medusa"), but also infuses it with the dark rock and Gothic guitar styles of such masterful bands as Andrew Eldritch's Sisters Of Mercy.
2000 marked a first for the Clan of Xymox. After thousands of requests from fans for a live album, Clan of Xymox returned with "Live", a double live CD, which featured nineteen tracks and two QuickTime videos. All of the tracks were recorded during their Central and South American tour in1999, and could almost be considered a best of. A re-issue of the ever increasingly hard to find "Subsequent Pleasures" EP featuring many obscure pre-4AD demos, as well as a new single, "Liberty," followed. The Metropolis's second studio album by the Clan of Xymox was 2001's "Notes From The Underground". It combined haunting yet atmospheric synth lines with dark rhythms, powerful beats and lively guitar strumming to yield a release based on agony and anguish caused by being disconnected from society. A double remix CD was released the year after titled "Remixes From The Underground", featuring the mixing talents of Front 242, Beborn Beton, Iris, Assemblage23 and many more. Clan of Xymox spent the two years following "Notes From The Underground" to work on their next record,
"Farewell". Being the latest in the legacy of the Clan of Xymox, their 2003 album yields club-friendly songs sitting comfortably along side moody atmospheric tracks to create a hybrid which can only remotely be described as Dark Goth Electro. The basic theme that runs through "Farewell" is about leaving everything behind and going away, which can be exhibited through the lyrics that tell the sad and bitter tales of love and relationships.
In the mid eighties, Clan of Xymox helped define the very beginning of the electro-gothic movement. Now they further define its future.

Your latest album "Farewell" has been out for a couple of months now, how have the reactions been on the album and are you pleased with how it turned out to be?
Ronny - Very good, above expectation actually. So far we just had raving reviews so I am quite dazzled by all the kind words of the reviewers and fans. We reached number 1 at the German DAC charts and so far number 2 on the World wide DJ chart (Native 25), so all in all it looks that everyone is pleased with the release of "Farewell".
We played the 5 songs of the album live already and I noticed that people already know the words, so everything moves fast :)

I understand that the lyrics on the album are mostly about goodbyes and split ups between people. Could you tell me a little bit more about the lyrics and where you get the inspiration for them?
Ronny - Farewell: "All these helpless fallen angels,
Evading commonplace,
Dreading a thousand nameless evils
In the dark shimmering rays,
The one with all the intuition,
Knows now there's nothing gained,
This cycle needs no repetition,
I simply move away,
Farewell affectionate brothers,
You won't see me again,
You won't hear me again"

Actually I wrote this song when I was sick of everything, full of self doubt, self loathing, cynical about my future, basically in a self destructive mood wanting to quit everything and stop everything I was doing. This is a sort of self-therapy; I felt much better afterwards when I recorded the song :) The affectionate brothers are all the like-minded people, the people who supported me in my life, the ones I care about. To me leaving things behind work liberating if it happens out of free will of course. You can imagine when you don't want to spent time or your life with this or that person anymore it would be quite liberating when you actually take the step. It would create a whole new outlook and chances in life (depending on how much time you would have spent with this person) and a chance to learn of the mistakes made in the past.
A lot of people are afraid to change anything in their life and like to cling on to their routines and ways they go about week in week out. To me leaving things behind is almost like a necessary psychological spring-cleaning, which goes even for leaving material things behind.
I learned this lesson once when I lived in Nijmegen in a beautiful building but it soon went up in flames with nearly destroying all my possessions (luckily I had my photographs with my parents). When I found myself a new place I felt much more free because I did not have to drag all my personal belongings with me, leaving me also not worried for my earthly possessions at all when I went away for a longer period. I sort of kept this attitude for a long time but must confess that I've built up quite a collection of personal stuff again, hence making me more worried for them when I 'm going away for periods. These are the difficulties in life; people assemble so much in their lives and never get rid of anything.
The emotion with people parting is one of the strongest emotions and one of the most upsetting experiences, especially when one does not want the other one to disappear from their life. Huge dramas are often the result of someone leaving someone else, to me always a huge inspirational recourse, because so many people, so many different ways of handling with a sense of loss.
Of course it happened to me as well in the past so I know the feeling and I know how it can make you feel for a long time.
To me human drama is a vast resource to get inspired by. The people around me inspired a lot of lyrics, when they split up with their loved one or wanted to or friends with self doubt, in short people have in general always problems so it is a vast source of inspiration. Naturally I also look into myself and what's going on in my life but I found that the lyrics I wrote from a personal perspective was about missing someone in a big way.

The album cover is also quite interesting. My own interpretation of the picture is that the clock that surrounds the couple of lovers or friends is showing the time left for the couple to still be together, before it's time to say farewell. Is my interpretation in any way the same as the meaning you had in mind when deciding how the album cover should look like? If not, what is the idea or meaning behind the picture?
Ronny - Well, in a way you better ask Mojca as she made the artwork. Of course I better let her explain.

Mojca - You are close but for me it has nothing to do with lovers, it is just a sort of metaphor of the time ticking away in our lives and about saying goodbye to people that come and go in ones life. And also sometimes it is just a matter of time before you walk away from something or somebody and never look back.
Most importantly I just try to interpret the mood of the album title and the title song (and I hope I have achieved that), so to fully understand the artwork you have to listen to the song "Farewell".


Where did you record the album and why did you choose that particular place for the recordings? Please tell me a little bit about the recording sessions.
Ronny - I own my own studio, so I do all recordings and mixing in my own studio named "The Torture Chamber". It is way easier simply because it is at my home and at the core are two very powerful computers. I use two Mac G4's for making music with the program LogicPlatinum 6, which are great for writing, recording and mixing music.
Because of these developments you don't have to go to a studio somewhere anymore, recording and mixing an album in a few weeks. The way I work is that I go in "The Torture Chamber" whenever I feel like it, so there is no pressure as compared with if you would have to record all in a couple of weeks in an outside studio run by people you don't know (too well), so this is what I prefer but I had with the early albums no choice but to go to those studios, so I am glad those days are gone.

You have recently been on a South American tour, did it go as planned and are you happy with the tour? What do you think are the biggest differences between the South American fans and the European ones?
Ronny - No, it didn't go as planned at all. This tour couldn't have been planned like what we experienced. It was one of the highlights of my career so far. Everything was perfect! Thanks to the promoters who wanted all to be perfect, and indeed they succeeded. In Peru at the airport we were awaited by hundreds of fans, we just did not know what was happening! It was like we were the Rolling Stones or something, cameras flashed, "xymox! xymox!" was shouted , our names were shouted, people trying to give gifts, security and police trying to hold everyone back! A crazy start of the tour, one minute in Peru and scenes like this already.
The audience in Peru, Chile and Argentina were absolutely great, singing along, in Argentina they even sort of "football" chanted all the melody lines along. Thousands of people attended the shows, in one word: breathtaking
We had time to see and learn new things in each country, so to me it was three weeks well spent.

I read on your homepage that you also visited Machu Picchu on your SA tour and that trip might be included on a future video. Are there any concrete plans for that or is it just "might" with a big M?
Ronny - Well, I have so much material, also live material that it would be crazy not to do something with it. I just need to find the time to sit down and start editing the material and give it an interesting format. So the answer is yes, but time wise I can't tell yet. I feel a bit overworked already...

After have been playing in the same band for 19 years, how do you keep yourself motivated to continue creating music?
Ronny - Just because of tours I mentioned, those are the experiences you will never get in your life unless you make music. To me creating music is not a must but something I have to do, without it I would not have a proper outlet for my emotions, I need music as much as other people need beer on a Saturday night.
The writing process is never a conscious matter for me, I know I store up a lot of feelings and emotions which I have to write about sooner or later so each album is a reflection of a certain period for me. Often I get inspired by just a single sound that triggers my imagination and make me visualize some sort of sound scape and a direction I can build towards with other sounds. As soon as some sort of order is shaped into the sound collage it will dictate itself some sort of direction. Maybe a few words will match some chord structures so I get some idea of what I want to write and what words are suitable to match the created atmosphere, which sort of triggers my emotional world. The lyrics are based on events mostly experienced by myself or what I have seen around me and of course when you think about all the things you have experienced you will have a lot to write about.
Each track I approach this way, so basically what happens is that over a year of writing you get as it were four seasons and moods of my personal self translated into words and music. I never sit and start writing without feeling inspired or the will to look for interesting bits and pieces. Of course in the past I have tried to write because of a deadline or so, but that never worked for me, I rather delay than force myself. To me music has to come from the heart and there is no such thing as dictating yourself to be creative, you have to feel creative otherwise nothing worthwhile will come of it.
It's practically impossible to predict inspiration. The only thing you can do to "fill yourself up" is to experience new things in your life, talk to people and in general read a lot so you trigger your imagination on all fronts. So far I always succeeded in having no problems with writing about all sorts of topics. The music comes always automatically; I don't need a lot to get myself going. Most of the time I start with an intro that sets the mood for me.

Since you have been a part of the alternative music scene for such a long time, what are your thoughts about the scene today if you would compare it with how it was for, let us say, 10 years ago?
Ronny - 10 years ago were the early nineties and the whole scene was in a crisis, basically non-existent. It got better in the end of the nineties again. I like it way better nowadays, it seems that people are more aware of the music. There are vast amounts of exiting bands out there and there keep on coming new bands with interesting concepts, so for me there is only one way and that is forward.
In general I find the "Gothic" scene the only scene where I feel comfortable because for me there are no other alternative scenes left. Everything else is now commercial and I can't relate at all to the fast food culture in the mainstream music that is to me complete moronic.
So the Gothic scene, which is to me also the Electro/Industrial/Dark Wave/EBM and everything else in that area. All these styles most of the parties play so that automatically creates a variety of people dressing differently. I think the scene takes the best out of people because when people go to a party they do their best, dress nice and is a pleasure for the eye. The way people dress and the knowledge it is different from standard makes most people powerful individuals.
It is difficult to say what will happen with the scene as it is, now indeed I see a movement towards Gothic making a come back and people getting a bit tired of too many dance floor oriented bands not to mention all the crap you get on the music channels like MTV with their pushing of R&B, which makes me physically sick. For many people Gothic events are the only alternative and I see it everywhere on the world that it is growing in numbers.
Now with the current world in turmoil, diving into recession seem like a good feeding ground for the Gothic culture. Something similar happened in the early 80's and indeed the scene was getting bigger and bigger, so indeed the stretch marks start slowly to fade.
The last years saw plenty of great releases so I have full faith in the scene as it's going.

If you would choose one single event that would represent the entire existence of Clan Of Xymox, which event would that be?
Ronny - The release of " Farewell" :) So far I think Clan Of Xymox walked a fine balance between innovation and style, so that our fans won't get alienated. Of course once and a while I think on an album there is room for at least one track to take it a bit further but in general I think change should be a gradual one… I think there is a consistent development of the sound of Clan Of Xymox, going along with the times, trying to take the best elements and combining new sounds and techniques with the typical Clan Of Xymox sound.

The music must take quite a lot of your time, so do you feel that it can be difficult to combine everyday life with being in such a big band as Clan Of Xymox really is. Do you have any specific way to handle the stress that can occur?
Ronny - Well, everyday life IS Clan Of Xymox for me, I wake up with it and go to bed with it. Normally I don't get stressed about things, maybe being afraid we would miss a flight or so (at least my band members notice an increased alert in me on airports:)) If I would feel burned out or anything I just go away, seeking peace and quite and trying to relax for a few days.

What are your plans for the future regarding COX? When can we expect some new material and are a European tour planned now after you have toured South America?
Ronny - It might sound odd to you but I really don't plan that much, I just take things as they come. So I know I like to tour, so I just wait for promoters to contact me, and I like to write music so whenever I feel like it I write music. It's not the best career planning this way but that's the way I like it the best.

And finally, a classical question. Why did the chicken cross the road?
Ronny -
1. It wanted to know the real meaning of "Farewell".
2. It 's rather served as road kill.
3. It's playing " who's chicken?"
4. It left at least it's head at the farmers yard.
5. Who was first the cross, the road or the chicken?
6. It committed suicide
7. It wanted to be a "crusty" chicken?
8. Enough already?

Thank you for the interview.

Interview by Janne

Startpage:
Interviews: