Av Magnus Jonsson

En tidig höstkväll brinner det till i bakeliten i en lägenhet i ett av miljonprogrammets mer lyckade projekt. Helt utan förvarning får jag lyssna till en legends hälsningsfras på bred, men ytterst tydlig amerikanska. Det första påståendet är ren lögn men det andra är dagens sanning: Dave Meniketti är en i allra högst grad levande legend. Dessutom har han sin andra solo platta ute nu. Soloplatta! Visst är det Y&T´s suveräne gitarrist/sångare som är på tråden .

Y&T började sin riktiga aktiva bana 1976(London Records) , fast då hette bandet Yesterday and Today och detta namn behöll man till 1977 då andra plattan "Struck Down" kom. Bandnamnet kommer förövrigt ifrån en gammal BEATLES låt. Bandet bildades i utkanten av San Francisco, i en inte helt obekant stad - Oakland. Redan på ett tidigt stadium kom Dave i kontakt med den ständige bassisten/ sångaren Phil Kennemore.
- Vi gick i samma plugg och det föll sig naturligt att vi började jamma ihop, konstaterar Dave. Faktum är att jag härförleden hittade några gamla taper från de första inspelningarna, jag har för mig att de är från ´74. Några av låtarna överlevde faktiskt till vår debut b la "Alcohol" . Dessutom undersöker jag möjligheten att ge ut låtarna , vi har förövrigt haft stora problem med att köpa loss våra gamla plattor, vi vill men de begär för mycket pengar, säger Dave fundersamt.

Hur ska man då för den oinvigde beskriva Y&T? För de som varit med ett tag så förefaller nog namnet och någon enstaka låt bekant, många har nog även ägt en platta med bandet, som T ex "Earthshaker" eller "Black Tiger". Bandets musik har alltid varit en blandning av amerikansk blues rock och europeisk hårdrock ( och då menar jag den tidiga versionen). Inte helt olika band som Thin Lizzy, Saxon och Whitesnake. Men, kanske lite oväntat, nämner många thrash band dem som viktiga influenser, men så är de från Bay Area också.

Att inte bandet har slagit mer är väl en frukt av att vara före sin tid, när deras tunga melodiösa hårdrock var som störst fanns det nya yngre förmågor, som tilltalade den unga generationen mer. Detta var i samma veva som band som Mötley Crue, Twisted Sister, Wasp och Metallica började göra sig ett namn (samtliga har spelat förband till Y&T). Eller så kanske det är så att vissa band slår, vare sig de är genuina eller inte. Att vara på plats vid rätt tidpunkt har ju visats sig betyda mer än rent kunnande och konstruktivt skrivande, se bara på Power metal boomen.Jag gillar power metal, men det finns ju gränser, eller hur?

I mitten av åttiotalet var det inne med mycket makeup och hårspray, något som bandet inte var, men skivbolaget pressade på och ut kom singeln "Summer time Girls" från plattan " Down for the Count"(A & M Records) Vilket i sanning var signifikativt! Verket var som vanligt av hög klass, men ändå en eftergift till den mäktiga marknaden. Dock är sista spåret "Hands of Time" en höjdare.

Men låt oss lyssna till mannen ifråga, som gör de flesta intervjuerna, skriver det mesta materialet och är en minst sagt hejare på gitarr.

Lugnt och stilla berättar en tillbakalutad hjälte, från sitt hem i en förort till Silicon Valley i norra Kalifornien, att han är mer sugen än någonsin att spela tung rock igen. Om man skall vara riktigt ärlig- är inte de 30 minuterna som man tilldelats för intervjun mer än en spott i havet. Vad har inte denne man att berätta om? Både solosolosatsningen och Y&T! Allt som oftast är avhoppade band medlemmar inte speciellt sugna på att prata om det som varit, något som jag tog fasta på. Döm om min förvåning, när Dave öppenhjärtigt förklarar att han inte har något emot att prata om "The good old days".
- Varför inte, jag har spenderat i stort sett hela min ungdom och vuxna liv i Y&T så varför skulle inte jag vilja prata om det? Dessutom är det inte fråga om något avhopp, bandet lever än, bättre än på länge faktiskt!

Ett uttalande som gör att jag kan pusta ut, tack och lov. Det går helt enkelt inte göra en intervju med denne man utan att prata om sagda band, ungefär som att prata med Rob Halford utan att snacka om Judas Priest!

Legend, var ordet men vad tycker Dave om detta epitet? Massor av band och fans har ju inspirerats av Dave´s texter och framför allt hans gitarrspel?

Har han tröttnat på lovorden?

Svaret är som man kan vänta om en kille med båda fötterna på jorden.
- Vet du Magnus, jag är så glad och stolt att så många människor tycker om det jag skapat och dessutom som haft oss som inspirationskälla. Ett bättre bevis på sitt kunnande går väl inte att få?

När man ser Dave på bild förundras man över hur ung han ser ut, som om tiden stått stilla sedan debuten på legendariska London Records 1976, men hur började han sin bana egentligen?

- Ha, ha, som alla snälla italienska pojkar som ville lära sig att spela ett instrument var det dragspel som gällde. Men efter ett tag tröttnade jag, kompisen hade en billig men betydligt tuffare instrument: En V gitarr!

Då vet vi var sagan började i alla fall. Om man ska jämföra första solo plattan "On the Blue Side" så var det en ren bluesrock platta medan nya själv titlade album är en ren tung rock/hårdrockshistoria. Hur kom det sig att Ni ändrade stil så pass radikalt?
- Jag har alltid varit en musiker som hållit passion och integritet som honnörsord, detta var det jag vill just då. Mitt gitarrspel har alltid haft dessa ingredienser så det var mer en chans att uttrycka vad jag inte riktigt tyckte passade för Y&T, men jag är glad för att jag tog den chansen, mycket tack vare den inspiration jag fick från min bassist Myron Dove
(solo turnén).

För att nu gå tillbaka till början, så var det många numera namnkunniga artister som öppnade för "The Bay Area Pride" som t.ex. Mötley Crue och medan dessa fick mer och mer status och inkomster, så fortsatte Y&T att harva på, om inte på hårdrockens baksida, så i alla fall inte bland de stora. Jag frågar Dave om den intervjun han gjorde med Metal Hammer 1990, samma år som de blivit droppade av Geffen Records och givit ut sin, i mitt tycke en av de bästa live skivorna någonsin-"Y&T-LIVE" på Metal Blade, om den frustration han kände och känner än idag.

- Du har helt rätt, Magnus! Många gånger har jag frågat mig själv varför inte vi slog igenom, när andra band som var mindre än oss gjorde det, det var väldigt frustrerande att se detta hända! Den största hiten vi hade var

"Summertime Girls" som inte riktigt gjorde oss rättvisa, men i dag är jag glad över även denna triumf. Som jag ser det fick vi inte alls det stöd som vi förtjänade, speciellt inte i och med plattan "Ten" (Geffen Records 1990) faktiskt inget alls, då var jag trött på allt, men fansen räddade oss. Vi har inte tjänat tonvis med pengar, men däremot har vår stora fan skara odödlig gjort vår musik, och det tycker jag så här i efterhand mycket viktigare.

Så sant, var är t.ex. Mötley Crue´s och Guns´n´Roses fans nu, Menikettis/Y&T´s musik lever. Ta bara deras hemsida, det är få band som har så dedikerade fans som våra vänner från Oakland, SF.

Det har varit ytterst få medlemsbyten under alla dessa år, inför plattan "Contagious" från 1987 försvann trummisen med världshistoriens snabbaste single bass drum- fot, och tillika sångare på den klassiska låten "Alcohol" Leo Haze. Den klassiska sättningen var därmed ett minne blott, men istället kommer det in en ung skinnpiskare från östkusten och tidigare medlem i TALAS: Jimmy DeGrasso ( White Lion, Suicidal Tendencies och senast i Megadeth) Klart är, enligt min ringa mening att han utvecklades oerhört i Y&T, och blev den världstrummis han är i dag.

Sedan ett flertal år är det Stef Burns (Ex Prince, Alice Cooper) som trakterar den andra gitarrposten. Jag dristar mig till att fråga Dave om den gamle gitarristen Joey Alves inte kunde fått komma med på den världsomspännande comebacken .
- Självklart, han var med från början och har en stor del av framgångarna.

Jag håller kontakten, och när jag ringde till honom när det stod klart att
vi skulle satsa igen, var han mycket intresserad men han är sjuklig, så tyvärr var inte en lång turné någonting han kunde ge sig in på, men något enstaka inhopp blir det säkert.

När man lyssnar på Y&T så slås man av de otroligt väl samansatta låtarna är, oavsett om det handlar om metal, upp tempo eller någon lugnare låt. Hur tänker Dave när han skriver en låt, vad startar allt med?
- Allt har blivit mycket enklare sedan jag byggde min egen studio på bakgården här i Santa Clara. Nu slipper man en massa farande hit och dit, detta är helt klart en nytändning som kommer att betyda mycket för mig.

Vidare berättar Dave att han även börjat använda sig av en dator och loopar, men allt som oftast startar det med ett riff eller melodi som skapas på antingen en akustisk gitarr eller, vid det här laget den legendariska Les Paul gura som han i stort sett alltid trakterar live.
- Eftersom jag i stort sett alltid både spelat och sjungit har detta gett mig mer självförtroende när jag skapat, i motsatts till dem som delar på spelandet och sången. Jag märker direkt när något är fel och kan på så sätt rätta till det och få hela låten att flyta samman.

I början av denna intervju, frågade jag Dave om alla dessa människor som attraherats av hans musik och texter och framförallt han ytterst känsliga fingrar. Men varifrån fick han själv sin inspiration?
- Sjuttiotalet är min favorit epok, ingen härmade någon och inspirationen flödade. Det är svårt att rang ordna men The Allman Bros, Jimi Hendrix, Jeff Beck och The Who var några av mina favoriter. Flera av artisterna Dave nämner, är att det är deras live plattor han tycker bäst om, något som kan förklara att Y&T alltid varit bäst live och deras egna två plattor "Open Fire" och "Live" är något av det bästa i live vägen.

När man turnerat så mycket som Dave och de andra gjort måste det helt enkelt finnas något speciellt minne? - När vi för första gången kom till Europa. Det var på Pink Pop festivalen i Holland 1982, vi kunde helt enkelt inte fatta hur många som gillade vår musik. Det var fantastiskt och jag glömmer det aldrig!

I dag kan du, med vissa undantag, köpa plattorna till verkligt lågt pris. Det hänger inte på kvalitén, den finns där med råge, utan på att de är ett av de mest underskattade banden någonsin. Kolla upp " Friday Rock Show" (Dream Cathcher/ Record Heaven) en synnerligen fin inkörsport till Y&T´s förtrollande rock värld, eller varför inte investera i några vinyl plattor, de är glödheta. Tro mig.

När jag ber om att få veta mer om Y&T´s framtidsplaner konstaterar han att det kommer att bli världsturné både med sitt solo band och Y&T, och på frågan om de kommer till Sverige(rykten går om SRF) blir svaret:
-Det hoppas jag verkligen!!

Y&T kanske inte är så hippa längre, men bättre blues orienterad rejäl tuff hårdrock går inte att finna, om du så vänder dig i välling eller som den gode Dave skulle uttryck sig: In Rock We Trust!!

Startpage:
Interviews: