Made by: Marko Uusitalo och Andreas Örmo
(photos from http://www.freedom-call.net)

Pleace click on the flag for version

Interview with Daniel Zimmerman of Freedom Call in Stockholm (021006)

Marko won a long, hard struggle with the cellphone and we were just seconds away from freezing to death outside the backstage entrance at Klubben, when the tourmanager Piesel showed up. He led us to the stage area, where we were up for another long wait, since the bandmembers were having dinner. At least we didn’t freeze now, but instead we had to listen to Thyrfing rehearsing, which wasn’t a very hot experience. Finally, Daniel Zimmerman showed up!

M-O: Hi!

Zimmerman: Hey there, have a seat!

M-O: So, maybe you’d like to tell us a bit about how it all started?

Zimmerman: Hehe, ok. Yeah, so it started in the beginning of 1998. Chris Bay and me and Ilker and Sascha founded the band. I’ve known Chris for about 12 years now, and we had been playing in several coverbands in the south of Germany before that. We were always talking about once having a band playing original songs. I think it took about half a year to get a deal, and we asked Charlie Bauerfeind to take care of our deals, since we already knew him from our time in Erlangen. The production of the first album then started in January 1999.

M-O: At the time, when you started Freedom Call, you were already involved with Gamma Ray?

Zimmerman: Right.

M-O: So you didn’t see any problems being part of two bands at the same time?

Zimmerman: No! Of course, somehow there’s some kind of competition, but I think Gamma Ray is really big and FC is still on a lower level and the activities of the bands is not too intensive. I mean, GR is not touring so much, because the guys have wives and kids, so it’s basically just a 2-3 months long tour after each album, and then a few festivals and that’s it. With FC it’s even less, so… no, there’s no problem, when one band is taking a rest, the other one is active.

M-O: But if you still had been in Iron Savior, then it would have been just too much I guess?

Zimmerman: Ah, yeah, that would have been over my head.

M-O: The other guys in GR don’t mind you playing with FC?

Zimmerman: No, because they are doing the same. They do computers, art work, coverbands and Kai (guitar/vocals GR) did Iron Savior and he’s producing Stormwarrior and so many other things, so why should I stay at home, doing this (Zimmerman rolls his thumbs) until Kai calls me… hehe...

M-O: But do you consider one of the bands as being your main band, or..?

Zimmerman: No, when I play with FC I do my best, just as I give everything when I play with GR, so… both bands have totally different characters. The main difference is that in FC everybody follows me, but in GR we have four guys that have a different interpretation of timing. Kai is always speeding things up, Dirk is a bit more laid back while Henjo is just somewhere, so it is not always easy to get things working there, haha … but in FC I’m the back bone, and that makes things a little easier.

M-O: How would you describe the music of Freedom Call to someone that has never heard you?

Zimmerman: Ehh… some say it is happy metal. I’d say very melodic and … ehh, I don’t know the words… somehow with mainstream influences. But just very melodic anyhow.

M-O: Allright. So, who came up with the name Freedom Call, and why was that such a good name for you?

Zimmerman: Yeah, we wanted to have something positive, because all we want to do is bring positive energy to the fans, so… it also should be a name that is easy to remember. I think it was me who came up with the name actually. We were all writing down a bunch of names that fit with being ”fantasy, positive and easy to remember”.

M-O: So it was meant to be a mirror of your music in a way?

Zimmerman: Right! It had to be connected to the music. If you hear the name Freedom Call, what kind of music do you expect? You don’t expect a black metal or a death metal band, so …

M-O: Hehe, I guess not. Moving on, can you tell us a little about the stories you have in you albums? How important is it to have such a story connected to each album?

Zimmerman: Well, it is not new in any way to use such stories. To us it is… ehh, well we made a really good experience on the first album, working with the lyrics, the songs and a story, because the story inspires the lyrics and also the songs, and the keyboards in particular. It just worked really good for us, so we continued on the next two albums.

M-O: Is it also easier to follow a timeline when you write the music, as in following the story timeline?

Zimmerman: Yeah, it helps somehow. It gives inspiration. We have lyrics, music and a story, they are all connected into a whole. Actually this last story is sort of based on my own experiences in life. When I was 12 or 13 years old, I saw Tommy Aldridge playing, and I thought that I wanted to play like him one day. I had to work hard, every day, every hour for years, and sometimes I was almost giving up, you know, I thought I really sucked sometimes. But I didn’t, and so I reached my aim. So the story of this album, of course it’s a fantasy story, but in the end it means that if you don’t give up, you will reach your aim and your dreams.

M-O: A while ago, you changed guitar players. Did Cede affect the music in some way on the last album?

Zimmerman: Ehh… when Cede joined, the songs for Eternity were already written, so he didn’t take any part in the actual songcreation. But we arranged the songs together as a band, and everyone was responsible for his part, and Cede is really good and was playing really well, so of course he had influences on the music. I hope he will bring some songs to the next album.

M-O: Yeah. Have you noticed that he brings new elements to the music during your live performances?

Zimmerman: Yeah. First of all, he has a long guitar solo. It’s really nice and helps bringing the pace down a little, so there won’t be too many fast songs in a row. The solo really shows what he is capable of doing. And his movement on stage is really professional and shows that he is into this music by heart, as opposed to Sascha, (the former guitar player) who is a very good musician and very talented, but who didn’t put his soul into the metal music.

M-O: Yeah that’s a little weird, he said he didn’t want to play metal anymore, but now he plays with Helloween instead?

Zimmerman: Yeah, I don’t know what I should think about this, since he told us that he never would play metal again when he left the band, but I really wish him all the best and that he will make his way, but he also needs to find out what he really wants to do. I mean, 2 years with FC, 2 years with Helloween… what comes next? But in one way I can understand if he wanted to take the chance to get bigger, since FC was a really new and small band when he left.

M-O: Okey. Anyway, we recently read that you guys recorded a live album during the tour with Blind Guardian. What’s the news on that?

Zimmerman: Yeah, that’s correct. We recorded 3 concerts in Munich, Stuttgart and Dusseldorf. We’re doing the mix in December together with Charlie. The plan is to release it as a 13-song CD in Febrary next year together with the Taragon EP. It will be 4 songs from Eternity, 5 from Crystal Empire and the rest from the first album.

M-O: That’s nice, the Taragon EP is not very easy to get a hand on.

Zimmerman: Yeah I know. We brought a bunch of those on this tour, but they were all sold out in Gothenburg, so we should bring more next time hehe…

M-O: No, you should play Stockholm first!

Zimmerman: Hehe, yeah, it’s always the same! I wish we could, but you know it’s easier to do the gigs by route, starting in the south of Sweden moving up. Stockholm is always last, sorry hehe…

M-O: This is Freedom Calls first headliner tour. Of course you’ve been headlining with Gamma Ray before, but what do you think is the biggest difference being the headline instead of supporting act?

Zimmerman: I think … well, of course you play longer. In the end… you have to be more careful, and not party too much and drink too much beer the day before you play, at least in my case because all the fast stuff gets shitty. Also, a lot of people pay a lot of money to see you, so there’s a bigger responsibility. And of course, you get all the girls, hahaha!!! (This is followed by some interesting talk about groupies, but all three of us are speaking at the same time so I couldn’t figure it out =\ )

M-O: Hehe. Speaking of that, any fun stories to tell from this tour?

Zimmerman: No, not really actually. We kicked Manigance’s ass in a soccergame, Germany versus France you know, hehe, but other than that… oh yeah, there was an incident back in 1999, when we were supporting Angra. It was our first concert, and in the first song when I was counting in for We Are One, the drum podium broke down! The seat was gone too, so I had to stand up and play 2 meters away from the set! My drumtechnician came and he was standing there, holding up the drums with his hands, all purple in his face, during the whole song! Noone of the guys noticed, but the audience did, so I just kept on playing. No feet, just hands, the base had to do the rest, haha.

M-O: If you look back on all your gigs with Freedom Call, is there any gig that has been more fantastic than the others?

Zimmerman: Hmm… with FC it depends a lot on the mood the fans are in. If the fans go like WHAAA from the first minute, then we use their euphoria and get really powerful and do something special. One such gig I’ll always remember is the one in Paris, our first really big gig on this tour. Great audience! Also the one in Gothenburg was really good.

M-O: Do you prefer performing outdoors in front of thousands of people or at indoor clubs like this one tonight?

Zimmerman: I prefer small clubs! Outdoors on festivals and stuff the stage and the crowd are so big, you can’t even see anyone! You feel like you’re on your own during the whole gig there. Of course it’s cool and impressive with a big crowd and everything, but in the end I prefer these smaller places.

M-O: Allright. Do you listen to any new, smaller bands that play the same type of music as Freedom Call?

Zimmerman: Yeah, of course. I mean… I gotta know something about a band first, I don’t just go to a shop and listen to unknown bands. I read about and listen to a lot of bands, but usually forget about them, unless one of them is going on the road with us as supporting acts. Then I really listen to them, like Manigance for example. Of course I listen to other bands as well, even if they’re not on the road with us, but these bands are not new anymore, like Nightwish and Sonata Arctica.

M-O: Was it the same with Thunderstone for example (who they did tour with earlier this year)?

Zimmerman: Yeah, it was. Thunderstone is a good band, but I don’t think they have the space or the magic like bands like NW, SA or HIM. I’m not saying they’re bad, they play really well, but they’re sort of average, nothing new or creative so to say.

M-O: Any personal favourites?

Zimmerman: Well, I have to say Stratovarius. I have the highest respect for them as a band, both on and off stage. Also bands like SA, they have really good songs. And I mention Manigance again, they were really good live, even though they sing in french hehe.

M-O: Now that you guys are headliners, do you think you can teach your supporting acts anything?

Zimmerman: Well… of course, I can give them some advice, but ONLY if they ask me for it! I would never go and tell anyone how to do things unless they’ve asked for it first, so… that’s the way it should be.

M-O: What kind of relation do you have to a musician like Jörg Michael, who is playing in a band (Stratovarius) of the same caliber like yourself. Are you sort of having a competition, or are you sharing advice?

Zimmerman: We talk and we have respect for eachother. Everyone’s doing his job, so there is no competition. I mean, I play as good as I can, I give my best, and I care about myself. That’s better. Of course, if I see a good drummer in general that does really cool stuff, then I see if I can use any of it, but there is no competition in any way.

M-O: Okey, so do you still practice drumming, to become a better drummer?

Zimmerman: Yeah, of course! I never stop! I try to keep my level and increase it!

M-O: Allright, because sometimes you hear about musicians that stop practicing the way the way they did when they were younger.

Zimmerman: Yeah, of course I’ve changed the way I practice. Like 10 years ago, I played for hours and hours everyday of the week. Now, I practice maybe three weeks before a tour, or when I have a lot of free time I might practice for two or three hours a day for a couple of months. I guess now I have other things that are also important, like a girlfriend, so… it’s simply different than when you’re younger.

M-O: Have you ever felt, during the years, that you would like to do something else, that has nothing to do with music?

Zimmerman: Never. Never. Of course I got sick of it sometimes when I saw other drummers that were so much better than me and I started doubting… but no, I never really thought of doing something else.

M-O: So you never had to do anything else to make a living? You live on your music now I guess, but earlier?

Zimmerman: Yes, I can live on my music now, and I have actually been able to make a living out of it since I was 20, playing in coverbands in the south of Germany and so on.

M-O: Ok, it’s time to round things up … just a future thought, what are you doing in 10 years? Still playing with the bands or are you teaching drummer students?

Zimmerman: I hope that I can still be playing with Gamma Ray and Freedom Call. I will never say that I won’t do liveshows anymore. As long as I can play, I will play. I’ll try to keep myself in a good shape, but I don’t know what happens when I’m 50 you know, maybe I can’t play metal anymore, but…

M-O: Hehe, someone has to carry you to the set…

Zimmerman: Haha, yeah, they’ll put me in a wheelchair, haha.

M-O: And only acoustic slow-shows hehe…

Zimmerman: Yeah, exactly hehe…

M-O: Ok, we’ve reached our last question… how many albums have you sold worldwide so far?

Zimmerman: Worldwide, it is closer to 100 000, including the three albums but not counting the EP (Taragon).

M-O: More or less than expected?

Zimmerman: More, no doubt about it. Especially the first album, we sold about 22 000 of it, and I thought we would reach about 10 000, so it’s really satisfying. It’s the same with the liveshows, I expected an audience average of about 80 people, but so far it’s over 200! Really nice!

M-O: Sounds really great. So, any last words for our readers?

Zimmerman: Yeah… all I can say is we’ve had a really good time on this tour. We’ve been really proud of performing as a headliner, and me and the band is really thankful for all the great support we’ve got here, also in Sweden and Norway. We look forward to the live album, and we’re working on a new album as well, which we hope will fit the taste of our fans…

M-O: We’re sure it will! Thank you very much for your time!

Zimmerman: Thank you, no problem!

Efter att ha försökt prata engelska med en tysk som hade noll i mottagning på sin mobiltelefon så lyckades vi till slut meddela att vi stod vid backstageingången till Klubben. När vi bara var sekunder från att frysa ihjäl så dök han upp, tourmanagern Piesel. Han ledde in oss in på Klubben och framförallt in i värmen. Vi tvingades till ytterligare väntan eftersom vi tajmat in bandets middag precis. Vi slapp frysa, men istället så fick vi bevittna Thyrfings soundcheck. Kanske inte den mest omvälvande upplevelse man haft. Slutligen fick vi stiga in backstage till Daniel Zimmerman.

M-O: Hej!

Daniel Zimmerman: Hallå där, sätt er!

M-O: Jaha, du kanske vill börja med att tala om hur det hela började?

DZ: Hehe, ok. Det hela fick sin början 1998. Chris Bay, jag, Ilker och Sascha grundade bandet. Jag har känt Chris i 12 år nu, och förut spelade vi ihop i flera olika coverband i södra Tyskland. Vi pratade dock alltid om att ha ett eget band med eget material. Det tog ungefär ett halvår att få kontrakt och vi bad Charlie Bauerfeind ta hand om det hela eftersom vi kände honom sedan vår tid i Erlangen. Vi började med vårt första album i januari 1999.

M-O: När du var med och startade så var du redan involverad med Gamma Ray?

DZ: Precis.

M-O: Du såg inga problem i att vara involverad i två band samtidigt?

DZ: Nej! Självklart, så är det ju lite tävlan alltid, men jag tror Gamma Ray är ett mycket större band fortfarande än vad FC är och inget av banden är jätteaktiva. Jag menar, GR turnerar inte särskilt mycket eftersom killarna har fru och barn, so det är i princip bara turnéer som är 2-3 månader långa efter varje album, och några festivaler därtill och det är allt. Med FC är det ännu mindre, så…nej, det är inga problem överhuvudtaget, när det ena bandet vilar är det andra aktivt.

M-O: Men om du fortfarande hade varit med i Iron Savior så hade det blivit lite för mycket antar jag?

DZ: Ja, det hade varit att ta sig vatten över huvudet.

M-O: De andra killarna i GR har inga problem med att du spelar med FC?

DZ: Nej, eftersom de gör likadant själv. De håller på med datorer, gör skivomslag, spelar i coverband och Kai (gitarrist/sångare GR) var ju inblandad i Iron Savior och han har producerat Stormwarriors skiva och en massa annat därtill, så varför skulle jag stanna hemma och göra så här (Zimmerman rullar på tummarna) tills Kai ringer…hehe…

M-O: Anser du något av banden vara ditt huvudband, eller…?

DZ: Nej, när jag spelar med FC ger jag allt, precis som med GR. Båda banden har dock helt olika karaktärer. Den största skillnaden är att i FC följer alla efter mig, medan i GR så har alla olika uppfattningar om timing. Kai vill alltid skynda på saker och ting, Dirk är lite mer tillbakadragen och Henjo är bara någonstans, så det är inte alltid så lätt att få saker och ting att fungera, haha. Men i FC så är det jag som är ryggraden vilket gör det lite enklare.

M-O: Hur skulle du beskriva Freedom Calls musik för någon som aldrig hört er?

DZ: Ehh…det finns de som säger att det är Happy Metal. Jag skulle vilja säga att det är väldigt melodiöst…ehh…jag kommer inte på orden…nästan lite mainstreaminfluenser också. Men mycket melodiöst hursomhelst.

M-O: Okej. Vem var det som kom på namnet Freedom Call och varför är det ett så passande namn för er?

DZ: Yeah, vi ville ha ett positivt namn eftersom vi vill ge positiv energi till våra fans och det skulle vara ett namn som skulle vara lätt att komma ihåg. Jag tror faktiskt det var jag som kom med det här förslaget. Alla skrev ner några namn som passade in på beskrivningen: "fantasy, positivt och lätt att komma ihåg".

M-O: Så det skulle spegla er musik hursomhelst?

DZ: Precis! Det var tvunget att hänga ihop med musiken. När du hör namnet Freedom Call, vad förväntar du dig för musik då? Det är inte black eller death metal i alla fall…

M-O: Hehe, antagligen inte. För att gå vidare, kan du berätta lite grann om berättelserna som förekommer i era album? Hur viktigt är det att ha en sådan story till varje album?

DZ: Det är ju inte direkt något nytt att använda sig av sådana historier. För oss var det en mycket trevlig upplevelse när vi gjorde det första albumet. Vi arbetade med texter, sångerna och storyn samtidigt eftersom storyn i sig inspirerar texterna och även till viss del musiken, speciellt keyboardsen. Det funkade bra för oss, så vi körde vidare på samma linje på de följande två albumen.

M-O: Är det lättare att följa en tidslinje när ni skriver ner musiken, som om man följer tidslinjen i en berättelse.

DZ: Ja det hjälper på något sätt. Det ger dig inspiration. Vi har texterna, musiken och en story, som alla bildar en helhet. Faktiskt så handlar den senaste berättelsen om vad jag själv upplevt i livet. När jag var 12 eller 13 år gammal så såg jag Tommy Aldridge spela och jag tänkte att jag ville spela som han en dag. Jag var tvungen att jobba hårt, varje dag, varje timme i flera år, och jag var nära att ge upp flera gånger. Jag tyckte ibland att jag var så otroligt dålig. Men jag gav inte upp, och jag nådde till slut mitt mål. So berättelsen i detta album är ju naturligtvis en påhittad historia, men i slutändan vad vi förmedla med den är att om du inte ger upp så kommer du till slut att nå dina mål och dina drömmar.

M-O: För ett tag sedan bytte ni gitarrist. Hann Cede påverka musiken på det senaste albumet på något sätt?

DZ: Ehh…när Cede kom till bandet så var alla sånger till Eternity redan skrivna, så han var inte med i skapandet av sångerna. Men vi arrangerade sångerna tillsammans i bandet och alla var inblandade i hans del och Cede är mycket duktig och spelar mycket bra, så han bidrar ju naturligtvis med egna influenser när han spelar. Jag hoppas han kan komma med idéer till sånger till nästa album.

M-O: Yes. Har ni märkt av att han har fört in nya element till er musik under era live-spelningar?

DZ: Javisst. Först och främst så har han ett långt gitarrsolo. Det är väldigt trevligt och det hjälper att dra ner tempot lite grann så att det inte blir för många snabba låtar på rad. Solot visar verkligen var han är kapabel till. Och sättet han rör sig på på scén visar att han är väldigt professionell och det visar också att han gör det med hjärtat. Det var skillnar på Sascha (ex-gitarristen) som är en väldigt duktig musiker, men som inte satte in sin själ i metallen.

M-O: Ja, det är lite konstigt, han sa att han inte ville spela metal längre och nu är han plötsligt med och spelar med Helloween istället?

DZ: Ja, jag vet inte vad jag ska tro om det här, eftersom han sa till oss att han aldrig skulle spela metal mer när han lämnade bandet. Men jag önskar honom all välgång och att han ska bli framgångsrik, men han måste bestämma sig vad han verkligen vill göra. Jag menar, 2 år med FC, 2 år med Helloween…vad händer sen? På ett sätt kan jag dock förstå om han ville ta chansen att blir större, eftersom FC var ett mycket litet band och nytt på metal-scenen när han lämnade oss.

M-O: Okej. Hursomhelst, vi hörde att ni nyligen spelade in ett live album på er turné med Blind Guardian. Vad är det senaste på den fronten?

DZ: Ja det stämmer. Vi spelade in tre konserter i München, Stuttgart och Düsseldorf. Vi ska mixa det i December med Charlie. Planen är att släppa den som en 13-låtars CD i februari nästa år tillsammans med vår EP Taragon. Den kommer innehålla 4 låtar från Eternity, 5 från Crystal Empire och resten från det första albumet.

M-O: Det är trevligt, Taragon Epn är inte lätt att få tag på.

DZ: Jag vet. Vi tog med oss en bunt på turnén, men de sålde slut i Göteborg, så vi får ta med oss fler nästa gång.

M-O: Nej, ni borde spela I Stockholm först!

DZ: Hehe, ja, det är alltid likadant! Jag önskar vi kunde, men ni vet att det är enklare att planera turnén med tanke på färdvägen, börja i södra Sverige och ta oss uppåt. Stockholm kommer alltid sist, förlåt…hehe…

DZ: Jag tror…ja, du får ju naturligtvis spela längre. Men i slutändan måste du vara försiktigare, inte festa för mycket och dricka för mycket öl dagen innan spelning. I alla fall när det gäller mig, för annars blir det bara skit av de snabba partierna. Och dessutom är det fler som betalt mycket för att få se just oss. Och framförallt, du får alla tjejerna, hahaha!!!

M-O: Hehe. När vi ändå är inne på ämnet, har ni något roligt att berätta från denna turné.

DZ: Nej, faktiskt inte. I och för sig så sopade vi golvet med Manigance när vi spelade fotboll mot dem på vår tidigare turné, Tyskland mot Frankrike, hehe. Men annars…jo, det är en händelse från 1999 när vi var förband till Angra. Det var vår första spelning och i första låten när jag räknade in till We Are One, då brast ställningen som höll upp trummorna. Jag var tvungen att ställa mig och stå två meter från trummorna och spela. Sen kom det en roddare och höll upp hela trumsetet under hela sången, och mot slutet blev han helt lila i ansiktet! Ingen annan i bandet märkte någonting, men jag tror publiken såg det, så jag fortsatte bara att spela. Inge fötter dock, bara händerna, bassisten fick göra resten, haha.

M-O: Om du tittar tillbaka på alla spelningar med Freedom Call, är det någon spelning som du håller högre än någon annan?

DZ: Hmm…med FC så hänger det mycket på vilket humör fansen är på. Om de blir heltokiga direkt från början, då använder vi deras eufori och får mer styrka och det blir en alldeles speciell spelning. Jag minns en sådan konsert, den i Paris, vår första riktigt stora spelning på denna turné. Fantastisk publik! Även Göteborgs-spelningen var mycket bra.

M-O: Föredrar du att spela utomhus inför stora massor eller på små klubbar som denna ikväll?

DZ: Jag föredrar små klubbar! Utomhus på stora festivaler och så, så är scenen och publikhavet så stort, så du ser ingen! Det känns som du är helt själv på hela spelningen. Visst är det häftigt med stor publik och allt det, men i slutändan så föredrar jag mindre ställen.

M-O: Lyssnar du själv på nya mindre band som spelar samma typ av musik som Freedom Call?

DZ. Javisst. Jag måste dock känna till bandet litegrann, jag går inte bara till en affär och lyssnar på helt okända band. Ja läser om och lyssnar på många olika band, men så glömmer jag bort dem sen, om de inte följer med oss på turnén. I så fall lyssnar jag på dem riktigt noga, som Manigance t.ex. Men jag lyssnar på andra band också, även om de inte turnerar med oss, men det är inte nya band direkt, som Nightwish och Sonata Arctica.

M-O: Var det likadant med Thunderstone (som turnerade med Freedom Call tidigare i år)?

DZ: Ja precis. Thunderstone är ett bra band, men de har inte samma utrymme och samma magi som andra finska band som Nightwish, Sonata Arctica och HIM. Jag säger inte att de är dåliga, de gör mycket bra ifrån sig. Men de tillför inget nytt och kreativt till musiken så att säga.

M-O: Har du några personliga favoritband?

DZ: Ja, jag måte nog säga Stratovarius. Jag har den högsta respekt för dem som band både på och utanför scen. Även band som Sonata Arctica, de har riktigt bra låtar.Och jag måste nämna Manigance igen, de var mycket bra live, även om de sjunger på franska, hehe.

M-O: Nu när ni är huvudband, tror du att ni kan lära de band som ni har som förband, någongting?

DZ: Ja, det tror jag nog, jag kan ge dem goda råd, men BARA om de frågar mig om det! Jag skulle aldrig gå och säga till någon hur de skall göra om de inte har bett om det först, så tycker jag det ska vara.

M-O: Vilken sorts relation har du till musiker som Jörg Michael, som spelar i ett band (Stratovarius) av samma kaliber som du själv? Är det en inbördes tävlan eller ger ni goda råd till varandra?

DZ: Wi talas vid och vi respekterar varandra. Alla gör sitt jobb, så det är ingen tävlan. Jag menar, jag gör så gott jag kan, jag gör alltid mitt bästa, och jag tar hand om mig själv. Det är bättre. Naturligtvis om jag ser en duktig trummis som gör coola saker, då försöker jag ta till mig det och se ifall jag kan använda det på något sätt, men vi tävlar aldrig sinsemellan.

M-O: OK, tränar du fortfarande på att spela trummor, för att bli en bättre trummis?

DZ: Naturligtvis! Jag kommer aldrig att sluta! Jag försöker hålla min nivä och bli bättre hela tiden!

M-O: OK, för ibland hör man att musiker slutar träna på samma sätt som när de var yngre.

DZ: Visst, jag tränar annorlunda nu. Som för 10 år sedan, så spelade jag timmar och åter timmar varje dag hela veckan. Nu tränar jag kanske 3 eller 4 veckor innan en turné eller när jag har mycket fritid så kan det hända att jag tränar ett par tre timmar om dagen i ett par månader. Jag antar att jag har andra saker att tänka på nu som också är viktiga, som en flickvän, så…det är annorlunda än när jag var yngre.

M-O: Har du någonsin känt under dessa år att du skulle vilja göra någonting annat, som inte alls har med musik att göra.

DZ: Aldrig. Aldrig. Men det är klart, ibland så blev man trött på det hela när man såg andra trummisar som var så mycket bättre än vad jag var och jag började tvivla, men nej jag har aldrig haft några allvarligare tankar att göra någonting annat.

M-O: Så du har aldrig behövt göra någonting annat för att tjäna ditt levebröd? Jag antar att du kan leva på musiken nu, men tidigare?

DZ: Jag kan försörja mig på musiken nu, och jag har faktiskt lyckats hålla mig flytande på musiken sedan jag var 20, när jag spelade i olika coverband i södra Tyskland och så vidare.

M-O: Ok, det är dags att runda av…men en kort fråga till: Vad gör du om 10 år? Spelar du fortfarande i banden eller lär du upp andra trummisar?

DZ: Jag hoppas att jag fortfarande kan spela med Gamma Ray och Freedom Call. Jag kommer aldrig att säga att jag inte kommer att göra några fler live-spelningar. Så länge jag kan spela kommer jag att göra det. Jag försöker hålla mig i bra form, men jag vet inte vad som händer när jag blir 50, jag kanske inte kan spela metal längre, men…

M-O: Hehe, du behöver någon som bär dig ut på scen…

DZ: Haha, ja de får sätta mig i en rullstol, haha

M-O: Och det blir bara långsamma akustiska spelningar…

DZ: Ja, exakt, hehe

M-O: Vi har kommit fram till vår sista fråga…hur många album har ni sålt totalt i hela världen?

DZ: I hela världen, är det närmare 100 000, om man räknar alla tre album, men inte Taragon EPn.

M-O: Mer eller mindre än ni förväntade er?

DZ: Mer, helt klart! Särskilt det första albumet, vi sålde ungefär 22 000 exemplar av det och vi hade siktat på 10 000 ungefär, så det var verkligen skönt. Det är likadant med livespelningar, jag förväntade mig att vi skulle ha ett snitt på 80 personer, men det är över 200 än så länge. Väldigt trevligt!

DZ: Ja, allt jag kan säga är att vi har haft väldigt kul på denna turné. Vi är stolta över att ha fått uppträda som huvudband, och både jag och bandet är mycket tacksamma för den support vi har fått, även i Norge och Sverige. Vi ser fram emot livealbumet och vi jobbar även med ett nytt album, som jag hoppas ska falla fansen i smaken.

M-O: Det tror vi säkert att den kommer att göra, och tack för att du tog dig tid!

DZ: Tack ska ni ha, inga problem!

Startpage:
Interviews: